kaffe, kakor och förortsrevolutionsromantik

barn är det absolut finaste jag vet. igår när jag var ledsen på spårvagnen satt det en liten, kanske ett år, med de största brunaste ögon jag sett. den drack välling i någons knä och tittade på mig. så sträckte den ut sin hand och klappade mig på armen. tre gånger! blev den svagaste svaga och så vinkade vi hej då. åh gullisen.