kaffe, kakor och förortsrevolutionsromantik

när jag började gymnasiet lärde jag känna en person som i efterhand får det att kännas som att mer än två år av mitt liv försvann. det känns givetvis jobbigt och jag vill helst inte tänka på det. men så tänker jag på anne frank och hur hon var gömd i flera år under samma ålder (hon var visserligen lite yngre och min person var inte riktigt som hitler, men ändå) för att sedan dö. jag dog inte och därför kanske jag lever lite för anne frank. vill nog tro det. för då känns allt så fint hela tiden, även gymnasietiden som egentligen inte är fin alls.